de Figueiredo e Melo (Areia, Brazil, 29 April 1843 - Florence, Italy, 7 October 1905) was one of the most important academic painters of Brazil. He was also a writer and a teacher. He moved to Rio de Janeiro in 1854, where he was granted a scholarship to study in the Academia Imperial de Belas Artes (Imperial Academy of Fine Arts). Later he furthered his studies in Europe, at the École des Beaux-Arts in Paris, being a pupil of Jean-Auguste-Dominique Ingres, Hippolyte Flandrin and Carle-Horace Vernet, winning much praise for his paintings, and achieving the Doctorate in Sciences at the University of Brussels, in 1868. Returning to Brazil, he produced a great series of masterpieces, including one of the most well known works of art in Brazil: Independence or Death!, depicting the moment when Prince Peter declared the country independent from Portugal, a work that has illustrated History books for elementary schools in Brazil for decades. Living mostly in Florence, Italy but traveling extensively back and forth from Rio de Janeiro, Pedro Am??rico managed to work also as a lecturer and an art historian. He married Carlota de Ara??jo Porto-alegre (1844?C1918), daughter of painter and diplomat Manuel de Ara??jo Porto-alegre, and they had children. Knighted by the German Crown he was also Great Knight of the Order of the Holy Sepulchre. With the proclamation of the Republic in Brazil in 1889, he was elected a deputy of the National Assembly.   Related Paintings of Pedro Americo :. | Sao Miguel Arcanjo e o Demonio | Joan of Arc listening for the first time to the voices that predict her prominent fate | Passagem do chaco | Peace and Concord | Cavalo morto |
Related Artists:
Leon Bonnat
French Academic Painter, 1833-1922,was a French painter. He was born in Bayonne, but from 1846 to 1853 he lived in Madrid, Spain, where his father owned a bookshop. In Madrid he received his artistic training under Madrazo. He later worked in Paris, where he became known as a leading portraitist. His many portraits show the influence of Velazquez and the Spanish realists. He won a medal of honor at Paris in 1869, where he became one of the leading artists of his day. Bonnat went on to become a professor at the Ecole des Beaux Arts in 1882. In May 1905 he succeeded Paul Dubois as director. His vivid portrait-painting is his most characteristic work, but his subject pictures, such as the Martyrdom of St Denis in the Pantheon, are also famous. Some of Bonnat's more notable students include: Gustave Caillebotte, Suzor-Cote, Georges Braque,Raoul Dufy, Marius Vasselon, Fred Barnard,
William Hamilton
English Painter, 1751-1801, was an English painter and illustrator. Hamiliton was born in Chelsea, London, but travelled and worked in Italy with Antonio Zucchi for several years. He trained first as an architectural draftsman, but soon moved to theatrical portraits and scenes from plays. Hamilton became very well known for his paintings depicting episodes from the plays of Shakespeare and for his illustrations of poems. He was commissioned to create works for John Boydell's Shakespeare Gallery, Macklin's Bible and Bowyer's English History. These were widely reproduced in popular prints. Francesco Bartolozzi engraved a number of Hamilton??s best known works. He also painted modern events, such as the execution of Marie Antoinette, in the manner of epic historical drama. Hamilton's style shows the influence of the cult of sentiment typical of the period, resembling the work of Angelica Kauffmann. He also sometimes adopts aspects of Fuseli's dramatic distortions in composition and figure drawing. He became an associate member of the Royal Academy from 1784, and was made a full member in 1789.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.